23/8 -11

En god vän, och tillika bloggägare, påminde mig (typ den sextonde augusti) om att längden på blogginlägg inte behöver vara något att slå huvudet i taket för. Därför, kära ni, kommer här en mycket kort och ledsam uppdatering från damen i nord.

I förrgår, någon halvtimme innan öppningsfesten vid elva skulle dra igång, fick en av mina klasskamrater här på Fjellheim dödsbud hemifrån. Hennes pappa hade, mycket abrupt, lämnat den här jorden. Några dagar före hade en annan av mina klasskompisar fått besked hemifrån, att en kvinna i hemförsamlingen hade råkat ut för en allvarlig trafikolycka och låg i koma. Kvinnan var mamma till fyra små och uttalades, några dagar senare, hjärndöd.

Den första chocken lade sig för någon dag sedan för de allra flesta här på skolan. Stämningen har till och med återgått till det normala, med några väldigt berörda, andra mindre. Vad jag vill be er (alla miljoner som läser min blogg) om, är att be för mina två klasskamrater, deras familjer och andra närstående. Det hoppas jag att ni skulle göra. Be också för att vi på Fjellheim, mina medelever, personalen och jag, tar emot tjejen, som har mist sin jordiske far, på bästa sätt när hon imorgon kväll väntas åter.

Tack för att ni finns, kära svenska vänner och familjemedlemmar! Och, än en gång: be. Gud hör bön.  

                      Du, mitt barn, hämta kraft i den nåd som finns hos Kristus Jesus.