23/8 -11

En god vän, och tillika bloggägare, påminde mig (typ den sextonde augusti) om att längden på blogginlägg inte behöver vara något att slå huvudet i taket för. Därför, kära ni, kommer här en mycket kort och ledsam uppdatering från damen i nord.

I förrgår, någon halvtimme innan öppningsfesten vid elva skulle dra igång, fick en av mina klasskamrater här på Fjellheim dödsbud hemifrån. Hennes pappa hade, mycket abrupt, lämnat den här jorden. Några dagar före hade en annan av mina klasskompisar fått besked hemifrån, att en kvinna i hemförsamlingen hade råkat ut för en allvarlig trafikolycka och låg i koma. Kvinnan var mamma till fyra små och uttalades, några dagar senare, hjärndöd.

Den första chocken lade sig för någon dag sedan för de allra flesta här på skolan. Stämningen har till och med återgått till det normala, med några väldigt berörda, andra mindre. Vad jag vill be er (alla miljoner som läser min blogg) om, är att be för mina två klasskamrater, deras familjer och andra närstående. Det hoppas jag att ni skulle göra. Be också för att vi på Fjellheim, mina medelever, personalen och jag, tar emot tjejen, som har mist sin jordiske far, på bästa sätt när hon imorgon kväll väntas åter.

Tack för att ni finns, kära svenska vänner och familjemedlemmar! Och, än en gång: be. Gud hör bön.  

                      Du, mitt barn, hämta kraft i den nåd som finns hos Kristus Jesus.

En helt ny värld

Efter ihärdigt tjat från olika håll, åldersgrupper, och kanter väljer jag nu att publicera mitt första blogginlägg. Jag försöker att packa, vänner, men det går inte så bra. Jag har för mycket saker. Ve och smärta, hur packar man?

Låt mig återkomma med ett längre och mer spännande inlägg om någon vecka när jag, mina väskor och mitt liv är uppackat. Jag tror att ni klarar er. Lova mig det! Klara er!

Dramatiska avslut är läckert, jag tror att jag ska göra det till min grej. Stay tuned.

Ps. Julia S, du har lovat att kommentera. Gör mig inte besviken. Jag tror inte att min blogg överlever ett dimp av självförtroende. Jag, och främst min blogg, behöver dig.
PPs. Alla glada språknissar lade föresten (och säkerligen) märke till den bråda övergången till versaler vid meningsbörjan och namn. Detta kommer att fortgå, törs jag påstå. Med andra ord är tiden för mitt barnsliga och gemen-vänliga skriftspråk troligen över. Snopet? Aningen. Tråkigt? Kanhända. Mitt svar till alla med förvirrade, ledsna sinnen: jag är snart tjugoett hela jordsnurr och bör behärska den delen av det svenska språket och därutöver även visa det. Kära värld, text-och media, tjära värd.